Först av allt…
TUSEN och åter tusen TACK för alla era fina kommentarer och värmande mail, ja så började jag gråta igen fast alla tårar var slut för längesen…
TÄNK att det finns så mycket kärlek och omtanke trots att ni inte "känner" mig…ja det är verkligen STORT!
Bloggen är ju trots allt som liten dagbok om mitt liv och leverne och inte bara en glättig "må-bra-historia"…
Livet är som en berg-och-dal-bana...ibland uppförsbacke, ibland nedförsbacke och det ska gudarna veta, inte alltid så roligt och enkelt.
Inlägget var en hälsning till min älskade mamma, som alltid följde mig här på bloggen och som gav mig både ris och ros! Min absolut bästa kritiker…
Trots att jag fortfarande känner mig lite vingklippt, tilltufsad, ledsen och ensam så går livet vidare, så är det bara!
Så glad att ni finns där!