Christina & hennes personliga assistans...

Christina och jag bodde 2 hus från varandra när vi var barn. På samma gata som hade 100 doftande lindar på våren. Hon hade lockigt kastanjebrunt hår som räckte ner till midjan, pliriga bruna ögon, hon var väldigt blyg, rädd för allt och hon pratade väl inte så mycket men vi lekte och hennes mamma hade ett helt skafferi fyllt av godis! Glömmer aldrig de där kulorna av tuggummi som smakade körsbär. Vi började i samma klass, 1:a klass. En spännande och stor dag. Jag hade en röd ny skolväska. Alla var lika nervösa och så fick man en alldeles egen skolbänk att fylla med böcker, linjal, suddigum och blyertspenna - stort!

Christina och jag lekte varje dag efter skolans slut. Jag följde henne hem varje dag. Hon ville helst leka inne även om solen strålade. Jag som ville cykla, busa och vara ute tyckte väl att det var konstigt att hon helst ville vara inne. Hon tyckte om när det var tyst och att bara sitta och titta ut genom fönstret medans jag pladdrade på om bokmärken och barbiedockor. I skolan blev hon tystare och tystare, svarade inte ens när läraren frågade henne något. En dag i klass 3 så var hon bara borta. Skolbänken stod tom. Jag knackade på deras dörr varje dag när jag gick hem. Ville leka. Aldrig någon som öppnade. Men det lös lampor i huset på kvällarna såg jag. Bara 2 hus längre bort. Åren gick. Då tänkte man väl att hon blivit sjuk kanske. Läraren sa ingenting.

Ännu fler år gick och jag flyttade. Jag fick barn och familj. Såg henne ibland när jag besökte mamma och pappa. Hon bodde tydligen fortfarande hemma. Tänkte på henne och knackade väl på där på någongång men ingen öppnade. Ännu fler år senare blev jag nyfiken och oroad vad som egentligen hänt henne. Sökte på nätet och hittade henne. Fick till ett besök. Hon har idag en egen liten lägenhet med en fantastisk personlig assistans Stockholm. Som gör allt för henne. Sen länge är hennes föräldrar borta. Inga syskon. 

Christina. Samma midjelånga lockiga och kastanjebruna hår. Samma pliriga bruna ögon som helst vill titta ut genom fönstret. Ser något som vi inte kan se. Jag satt med henne i några timmar. I tysthet. När jag sa något log hon bara och pekade ut på trädet utanför fönstret där höstlöven dalade i en färgglad skala...

Christina passade väl inte in i de normer samhället och skolan tidigt ställde sorgligt nog. En udda fågel men vem är inte det? Enligt personalen på assistansbolaget är hon alltid lika glad, hon ser årstiderna komma och gå genom sitt fönster men säger aldrig något. Hon har tydligen inte pratat sen 3:e klass. Om hon kände igen mig? Jag vet inte. De där pliriga bruna ögonen tittade länge på mig. Sen log hon. Det kändes stort. Kanske kom hon ihåg mig. Jag vet inte...

KRAM